Allmänt

Burmilla

2008-06-14 21:43 #0 av: AnnaKarin

En artikel om Burmilla skriven av Barbro Helmer. Artikeln är tidigare publicerade i Våra Katter 1999.

Inom FIFe godkändes burmillan i alla färger men bara i shaded och shell med silver. Inom GCCF har man också arbetat med dessa chinchilla-burmakorsningar, men där har man tagit vara på allt utfall och de utgör tillsammans The Asian group. GCCFs standard är dessutom långt ifrån samma som FIFes, bland annat premierar man en viss randighet. Det gör att de engelska burmillorna (GCCF) skiljer sig en del från de kontinentala.

Själv mötte jag min första burmilla mitt på  åttiotalet hemma hos Birgit Nehammer, stamnamn Thamakan, som varit primus motor inom burmillauppfödningen i Danmark. Genom åren har jag hemma hos Birgit fått se många kullar av både första, andra och senare generationer och därigenom haft möjlighet att följa rasens utveckling. Man gjorde om chinchilla-burmaparningen några gånger för att bredda avelsmaterialet, och detta är man intresserad av att göra även i nuläget. Naturligtvis blir det en hel del utfall som ej är intressant att gå vidare på, men de är alla mycket söta och lättsålda som sällskapskatter. Numera börjar man få så många generationer, att ungarna får gamla tiders huvudstamtavla, och utfallet i kullarna är mycket homogenare både färg- och hårlängdsmässigt. Dock förekommer det att det föds en och annan golden, och jag tycker att det är synd att de inte godkändes 1994, då de är ett naturligt utfall ur burmillaaveln.

Till Sverige kom den första burmillan i våras. Carin och Dan Mikkelä, S*Daccas uppfödning i Malmö, importerade en sköldpaddsfärgad shaded hona, Ariadne, från England. Hon har fått en  kompis i höst, en shaded hane, Brandywell Quiot.

Under de senaste åren har Birgit och jag diskuterat om att ta över en dräktig hona till Sverige, men som ni vet kräver kattens passerande av Öresund en del vaccinerande, provtagning och planerande, så vi kom inte till skott förrän i somras. I augusti hämtade jag Thamakan Silver Adrienne, en seal (burmabrun) shaded hona, över sundet. Hon var dräktig, men Birgit var inte säker på när parningen skett, så det blev en spännande väntans tid. Ada, som Adrienne snabbt blev omdöpt till, fann sig snabbt tillrätta i sitt nya hem. Med högdräktig mage i vädret provade hon sig fram mellan husets alla fåtöljer för att slutligen lägga beslag på bästa TV-fåtöljen. Lyckligtvis är Ada en generös katt och har inte något emot att dela bästa platsen med en varm och mjuk människa. Ada var stor som ett hus och i mitten av september var det dags. Det blev en lätt förlossning en lördagkväll under Annas övervakning, och numera har vi fem burmillahonor i huset.

Det har varit en spännande tid. Vi har bland annat lärt oss att burmillaungar skiljer sig från abessinierungar i mycket, inte minst temperamentsmässigt. Abessiniern är oerhört människotillvänd, ibland så att det blir lite mycket, de som haft abessinier vet vad jag menar. Burmillorna är också mycket människotillvända, men på ett mycket mjukare och blidare sätt. De småpratar gärna, men ytterst sällan med hög röst. Burmillor utvecklas långsamt, något som har föranlett ett och annat oroligt telefonsamtal till Birgit. När man är van vid att abessinierungar börjar få ögon från dag tre börjar man bli nervös när det har gått sju dagar och ingen av ungarna visar minsta tecken på att få ögon. Vi fick vänta till dag tio, men då fick alla ögon samtidigt. Så har det fortsatt hela tiden. Det enda som burmillaungarna har varit tidiga med är sin oerhörda tillit och förtjusning i människor. De accepterade oerhört fort att bli upplyfta och lade sig snabbt till ro. Fortfarande så avbryter de de vildaste lekar för att hälsa på en ny människa som kommit in i rummet.

Burmillans blida temperament är ett av dess mest utmärkande karaktärsdrag. Det är inte ovanligt att man kan ha okastrerade vuxna hanar gående tillsammans utan problem. Överhuvudtaget tycker jag att burmillan verkar vara en korthårskatt med lite av perserns fridsammare temperament. Det innebär dock inte att Ada med sina sex år bara är en soffprydnad. Tvärt om, hon är minst lika leklysten som husets vuxna abessinier. Men hon är aldrig påträngande eller krävande när hon vill ha uppmärksamhet. Hon skulle heller aldrig drömma om att fräsa, morra eller slå sig fri om något som inte passar. Istället går hon värdigt sin väg och uttrycker sitt missnöje med ett mycket talande kroppsspråk.

För vår familj har Ada i mycket ersatt vår mycket saknade colourpointperser, Rabackens Funny Face, som tyvärr avled i juni, 17 år gammal. Burmillan sammanför några av de bästa sidorna hos sina två ursprungsraser. Från burman har den fått sin slanka, eleganta kropp, sin silkiga päls och sin pratighet. Från chinchillaperser sin vackra pälsfärg, sina gröna ögon och sitt fridsamma temperament. Sammantaget så blir det en mycket attraktiv ras, både temperamentsmässigt och utseendemässigt. Jag hoppas att många fler i vårt avlånga land skall få glädjen att uppleva denna underbara ras på nära håll.

 

Anna-Karin

”Klok blir man av erfarenheter – erfarenheter får man av dumheter”
Anmäl
2008-06-14 22:13 #1 av: nosicats

Tack för artikelt. Det är så roligt att läsa om våra fantastiska Burmillor Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.